Idag invigde jag min triathlondräkt. Tanken var en liten cykelrunda följt utav av en liten springtur. Det är tydligen bra att vänja benen vid kombon cykla-springa när man pysslar med triathlon. Och eftersom det är det jag gör just nu är det väl bara att lyssna. Men tja, gick sådär. Efter 2,5 km hade jag av en eker, och där var den cykelturen över.
Vi kan åka hem och byta hjul sa maken, jo tjena, så jobbar inte jag. När nåt skiter sig, då är liksom feelingen över. Vi cyklade lugnt hem, jag dumpade cykel och make, och gav mig ut med ljudboken på en lugn 6-kilometare.
Måste säga att det var rätt skönt att springa i sparkdräkt. Drog ju på mig en tisha över, inte helt bekväm i looken. Men väldans skönt att slippa tights som åker ner och linnen som glider upp. Allt satt liksom på plats. Gillade det. Kändes dessutom lite proffsigt, bara en sån sak 😉 Bra motpol till hur man känner sig när man traskar ut till cykeln med handskar och hjälm, haha.
