Fredagsfeeling. Planen var att jobba hemma. Dra ut på en tidig morgonjogg och komma hem lagom till butikerna öppnar… Men nja, jag fastnade med mejl och grejer så när jag gav mig ut på löprundan var det ju typ hundra grader ute… Milen var planen. Och till en början kändes det finemang, vid 5 km ungefär börjar man bli uttråkad på rikt. Det håller i sig till typ 7 km. Sen börjar man känna av nedräkningen… Men idag kunde jag inte se nån ljusning alls, jag var bara törstig. Jag försökte verkligen med alla mina pannbenstankar. Men när jag kände att kroppen inte svarade på nåt, då bestämde jag mig för att gå den sista kilometern. (Och här kan man ju inte efteråt låta bli att tänka: fan du kunde ju gå, så hade säkerligen klarat att springa det sista). Va fan! Kan man inte bara vara nöjd! Jag sprang 9 km! God damn I’m good!
