När sonen frågar om man vill följa med ut och cykla eller springa, då blir man fasiken alldeles varm i hjärtat. Ut och rasta mamsen liksom.
Vi tänkte ta oss en tur-och-returare till Gamlis, men på vägen kommer jag på att vi måste ta en bild. Och då kommer vi på att vi får en klart roligare bild om vi cyklar till Domkyrkan. Och väl där tyckte Linus vi skulle testa om jag klarade att cykla upp för slottsbacken. Man får så mycket för sig när man cyklar 😉 (Btw, jag grejade backen).
Kan inte riktigt bestämma mig. Men visst är man snyggare i hjälm än i bowlingskor?
Väl hemma efter 3 mil på cykeln så tog jag mig en löptur. Det flöt på riktigt bra så jag dammade av ett personbästa. Längsta löpdistans efter cykling. Det blev 5 km. Bra där!
Fredag och vi fick till ett härligt lunchpass som innehöll både cykling och löpning, ett brickpass så att säga. Började med en lugn cykling i 2,1 mil med maken. Det var magiskt, livskvalitet och jag vet inte allt vad han hasplade ur sig. Jag nöjer mig nog med att säga vi hade en fin stund. Återkommer med adjektiven när jag hällt upp ett glas vin ikväll 😉 När vi kom hem lät jag benen få öva lite löpning. Och det kändes mycket bra tycker jag. Benen vevade på, och varken andnöd eller stumma ben. Bra så! Ökade på min ”vanliga” efter-cykling-runda och landade på 3,5 km. Och tempot, trumvirvel, 5.43! Bra ju!
Vad gör man inte för att fredagsglaset vin ska smaka lite bättre? Idag gav jag mig ut på en lunchcykeltur med maken. Direkt efter gick han in och jobbade vidare medan jag körde min lilla löptur ”coop tur och retur”. Höll 5.50 tempo (2,62 km) efter 18 km cykling, det får jag ändå vara väldigt nöjd med. Och då tryckte jag ändå på rätt bra på cyklingen. Kom upp i som mest 38 km/h. Rekord 😉 Jag är nog rätt våghalsig innerst inne. Vi säger så.
Men det bästa med träning är ändå efteråt. Det kan vi väl alla erkänna? Särskilt eftersvett med min finaste systerson.
Brickpass är en träningsform där man kombinerar två triathlongrenar under samma träningspass och är en viktig del av triathlonträning. För att simulera en tävlingssituation genomförs brickpass med så lite uppehåll mellan grenarna som möjligt.
Yes, idag fick vi ihop ett cykel-springpass utan att jag körde sönder hjulet. Vi började med en tur och retur till Gamla Uppsala, vilket gav oss lite drygt 18 km på cykel. Sen dumpade jag make och cykel för att springa en tur och retur till Coop, vilket gav 2,62 km.
Så hur kändes det? Det var en jäkla motvind på cykeln. Jag förstår nu helt och hållet varför man ska se ut som en prinskorv när man cyklar. Mitt vindsegel till jacka gjorde ju inte cyklingen lättare, haha. Annars tycker jag nog det flöt på rätt bra, jag vågar mer och mer komma upp i hastighet. Låg flertalet gånger över 30km/h och som mest 34,4km/h. Och jag tycker nog andningen var värre än benen. Undrade dock lite hur 17 jag skulle palla med att springa efter. Men även det gick förvånansvärt smärtfritt. Första stegen är som att springa på stubbar, men det gav med sig efter en halv kilometer ungefär. Sen liksom bara matade man av meter för meter. På löpturen var det däremot klart tyngre för benen än för andningen
Så coolt att jag nu vet att jag klarar av att cykla 18km och därefter springa 2,5 km.
Jessica med jackan som aldrig mer ska få ut och cykla.
