Författare: Jessica Jansson

Fredagsfeeling. Planen var att jobba hemma. Dra ut på en tidig morgonjogg och komma hem lagom till butikerna öppnar… Men nja, jag fastnade med mejl och grejer så när jag gav mig ut på löprundan var det ju typ hundra grader ute… Milen var planen. Och till en början kändes det finemang, vid 5 km ungefär börjar man bli uttråkad på rikt. Det håller i sig till typ 7 km. Sen börjar man känna av nedräkningen… Men idag kunde jag inte se nån ljusning alls, jag var bara törstig. Jag försökte verkligen med alla mina pannbenstankar. Men när jag kände att kroppen inte svarade på nåt, då bestämde jag mig för att gå den sista kilometern. (Och här kan man ju inte efteråt låta bli att tänka: fan du kunde ju gå, så hade säkerligen klarat att springa det sista). Va fan! Kan man inte bara vara nöjd! Jag sprang 9 km! God damn I’m good!

Om mitt pass i måndags kändes fjäderlätt, kan jag ju meddela att dagens pass var en pina från början till slut. Typ. Körde lite improviserad backträning.

Började med 2 km lugn uppvärmingsjogg till backen. Sen valde jag ut en stolpe uppe på backen. Kutade upp, gick ner och repeterade 5 gånger. Sen tog jag vätskepaus i några minuter och sen gjorde jag 5 kutningar upp för backen igen (gång nedför). Avslutade det hela med en lugn (omvägs)jogg hem på typ 3 km.

Verkligen inte mysigt nånstans, men jag gjordeT och det var ju egentligen hanterbart.

Men hörni. Idag hade jag en ljuvlig löprunda. Jag tog en runda nu på kvällskvisten, och alltså det kändes inte särskilt jobbigt en enda gång. Absolut, jag slösprang bara, men ändå. Jag undrar om det är temperaturen? Eller hade jag bara ett jäkla flow? Gissar att temperaturen spelar in, jag är nog rätt väderkänslig, jag vill ha det lagom.

Tänkte innan, att det vore ju lite kul att återuppliva måndagsmilen. Men hör och häpna, jag kände mig inte klar efter en mil så jag tog en liten extra sväng och landade på 12,3 km. Grymt ju!

Kom hem från jobbet och kände, ut och spring direkt annars blir det inte av. Sagt och gjort. Och jäklar så bra det kändes, jag liksom flög fram. Mötte bilar och liksom bara dammade av ett stort fett smile. Så bra gick det. Till jag var på 5 km, det var på riktigt som att springa in i en vägg. Allt blev skitjobbigt, MEN, jag kämpade på. Farten gick ner avsevärt, men jag fortsatte springa. Och gjorde så till jag var hemma. Landade på 6,78 km. Ändå häftigt. Att jag verkligen jobbat upp pannbenet/kroppen att fortsätta. Att liksom klara av att gå ner i fart för att orka längre. Det hade aldrig gått förr.

Förresten. Jag har aldrig stört mig på hörlurssladden när jag springer. Men min käre make gav mig ett par AirPods-kopior i ”morsdag-present”, och nu i augusti kände jag mig mogen att ge denna nymodighet en chans. Och jäklar vad smidigt. Det här skulle man ju provat tidigare 😉