Kom hem från jobbet och kände, ut och spring direkt annars blir det inte av. Sagt och gjort. Och jäklar så bra det kändes, jag liksom flög fram. Mötte bilar och liksom bara dammade av ett stort fett smile. Så bra gick det. Till jag var på 5 km, det var på riktigt som att springa in i en vägg. Allt blev skitjobbigt, MEN, jag kämpade på. Farten gick ner avsevärt, men jag fortsatte springa. Och gjorde så till jag var hemma. Landade på 6,78 km. Ändå häftigt. Att jag verkligen jobbat upp pannbenet/kroppen att fortsätta. Att liksom klara av att gå ner i fart för att orka längre. Det hade aldrig gått förr.
Förresten. Jag har aldrig stört mig på hörlurssladden när jag springer. Men min käre make gav mig ett par AirPods-kopior i ”morsdag-present”, och nu i augusti kände jag mig mogen att ge denna nymodighet en chans. Och jäklar vad smidigt. Det här skulle man ju provat tidigare 😉