Kategorier
Triathlon

Tri mom 4 real

Nu så. Nu har triathlonmorsan för första gången slagit ihop alla discipliner och kört dom i ett svep. Kung man är.

IK Fyris kör lite triathlonträning tillsammans på onsdagar i Björklinge, vilket ju är bra så man kan se till att det finns cykelvakt på plats. Och så skapar det väl gemenskap och så är det väl såklart roligare att träna tillsammans. Har jag hört. Jag är ju inte riktigt där än, haha. Men vi åkte dit. Hade alla tillbehör med oss. Men jag var noga med att poängtera att jag vette fan om jag vill göra allt. Vi satsar på våtdräktsträning och så märker vi.

De flesta på plats, igår typ 10 pers, kör sprintdistans (750 m simning, 2 mil cykling och 5 km löpning). Men det som är det fina med dessa träningar är att alla gör precis det dom känner för. Så det gjorde vi (Henk var ju tvungen att hänga med mig och vara mitt moraliska stöd). När alla andra spurtat i vattnet, går jag och Henk i. Vi hade ingen planerad bana utan tänkte att jag bara skulle känna på vattnet. Det är ju trots allt bara andra gången för mig i våtdräkt och den första gången var ju inte precis skitangenäm… Vi plaskar runt, ömsom crawlar, ömsom bröstsimmar. Blev nog mestadels crawl och jag skrapade ihop ca 300 m. Bra ju!

Upp ur vattnet, och av med våtdräkt.

Alltså jag är ju inte jordens rörligaste i vanliga fall, i våtdräkt not so much either. Men den kom av och det utan hjälp. Sen på med cykelmundering. Note to self, ta inte dina allra tightaste strumpor, precis skitomöjligt att få på på halvblöta fötter. Men jag kom iväg!

Och det här var nog det värsta på hela loppet, haha. Att springa från växlingsområdet till plejset där jag fick kliva på cykeln. Skitjobbigt att springa i cykelskor. Att få komma upp på cykeln var en befrielse. Nu kör vi en mils vila sa jag. Haha. Jag har ju inte kommit till den här nivån där jag trycker på och kämpar så jag håller på att dö. Cyklingen gick smärtfritt, inga problem. Tillbaka. Av med hjälm och på med löparpjuck typ. Note to self, ta med en extra hårsnodd. Eftersom man blir pippi-stark av att träna triathlon så är risken stor att man sliter av den 😉

Så var det ”bara” löpning kvar. PåT ba. Springa kan jag. Men det var fasiken jobbigt i början. Jag tror mycket ligger i att benen liksom vill veva på efter att ha suttit på cykeln. Jag bestämde mig för att gå ner i tempo. Har man kommit så här långt, ville jag ju för sjuttsingen inte storkna och behöva gå. AND I DID IT.

Jag dammade av mitt första triathlon. Och det funkade. Jag behöver helt klart öva mer på simningen. Och växlingarna. Och tja, det allra mesta. Men jag har gjort det. Och det känns riktigt jäkla stort.

Kategorier
Triathlon

Triathlon

Idag har vi varit i Björklinge och hejat på Linus som kört triathlon. Till en början rätt mycket regn, men när loppet väl började fick helt ok väder. Till och med så att solen tittade fram och man fick ta av jackan. Mycket trevligt.

När vi kom hem snörade jag på mig löparskorna och fick till en bra runda. Trodde jag skulle vara lite trött i benen, men de jobbade på och allt kändes riktigt fint.

Kategorier
Simning Triathlon

Klubbmästerskap

Idag var det dags för ännu en gren i IK Fyris Uppsala Triathlons klubbmästerskap. Det var 750 meter open-water-simning som stod på agendan. Hela familjen är medlemmar, men vi har ju två familjemedlemmar som utmärker sig lite extra. Även om Linus drar ifrån stort nu och är med på bra mycket mer happenings än pappan.

Det var bara Linus från familjen Jansson som ställde upp, och han var riktigt grym. Totalt var det 16 som startade, 3 juniorer, 3 damer och 13 herrar. Linus placerade sig som nummer 6. Min duktiga duktis!

MIN badmössa, jag har visserligen aldrig använt den men ändå. Just saying.

Mamman hade sin vanliga uppgift, fotografera och se till så att kanelbullarna följde med 😉

På lördag kör vi ytterligare en gren, då är det ett triathlon, för Linus är det supersprint som gäller; 400 m simning, 10 km cykling och 2,5 km löpning. Om Henrik bestämmer sig för att delta så är det sprint som gäller (typ dubbla distansen). Mamman kommer inte vara med, hon fortsätter nöja sig med att vara matsäcks- och fotograferingsansvarig. Räcker gott och väl. Påfrestande nog kan jag tycka. Och jag skulle aldrig våga köra min triathlonpremiär med så få deltagare. Jag föredrar att försvinna mycket mer in i mängden.