Satt vid köksbordet och kände mig lite avslagen, och tänkte att en springrunda kanske kunde skänka lite energi. Jag vet ju med mig att det faktiskt så gott som alltid efter en runda känns bättre. Sagt och gjort. Efter ungefär 1 m känner jag att benen inte alls var med på detta. Det var som att springa på två tunga stubbar. Skitsegt. Men jag sprang i behagligt tempo, fokuserade på att andningen kändes bra och att jag hade Bäckströms (GW Persson – Lindamordet) sällskap i lurarna. Jag tog mig runt min 6 km-runda. Och någonstans på vägen insåg jag att det ju inte alls var underligt att det kändes tungt… Igår simning och dagen före det backintervaller.
Men jag gjorde det! Och det är väldigt bra. För ytterligare en stor grej jag måste jobba med för att greja triathlongrejen är Pannben. Kör bara kör. Allt är inte skitkul helt enkelt. Bra så.
