Tänkte överaska kroppen med att inte köra en mil idag, utan en halvmara; 21,10 km. Gick ju inte helt enligt planen. Pallade inte hela. Surt.
Det började bra, matade av kilometer efter kilometer. Men vid tolv km blev det riktigt tungt. Törsten/energidippen slog till. Försökte tänka pannben. Och tusen andra saker, för att få mig att klara det. Men vid 15 km fick jag känna mig besegrad. Då gick det inte.
Men såklart tog jag ju en sån runda, att även om jag inte pallade springa så hade jag ju liksom 6,1 km kvar. Promenerade istället. Vid 16 km tänkte jag, fan försök springa 1 km, och gå sen igen. Men kroppen pallade 200 m. Så det var bara att fortsätta promenerandet, men vid 18 km kände jag mig lite starkare och pallade faktiskt springa 1 km till. Gick ytterligare 1 km. Och sen sprang jag faktiskt den sista 1,1 km också.
Så hur summerar jag det här? Först besviken. Men va fan när man tänker efter så blev det ju ändå en halvmara, även om jag gick 4 av kilometrarna. Och det är ju rätt imponerande en alldeles vanlig måndag. Och sen får jag väl inse att jag på längre rundor kanske måste se till så jag kan fylla på energireserverna. Är det inte lite coolt att äga ett vätskebälte/väst?
