Kategorier
Träning/Vecka

Vecka 27

Kategorier
Uncategorized

LIVET

Om ni tror benspark räckte för att att få denna triathlonmorsa ur fas tänkte ni fel. Grymt pass i onsdags gav vilodag igår. Idag blev det ju simpasset med sonen men även ett löppass med maken. Vem fan är jag?

Jo jag är fru Jansson, Kvinnan som ser vikten i balans. Dagen bästa idag har varit bubblet med vänner!

Önskar jag hade en kamera som gjorde oss (mig) snyggare!
Kategorier
Livet Simning

Hörde jag benspark?

Working like a PRO. Man har ju ändå varit morsa i 13 år. Jag vet att det inte bara är jag som blir hungrig så fort vi kommer till Fyrishov.

Planen var ett simpass och möta upp kära vänner för häng. Och det gjorde vi. Började med ett riktigt intensivt (i mina mått mätt) simpass på 25 minuter. Sonen stod vid kantan och gav instruktioner, feedback och pepp. Hur coolt? Jag har en son som lär mig att simma.

Parantes. När sonen står vid kanten och uppvisar ett Kalles Kaviar smile, ni vet ett leende från öra till öra. Då vet mamman: nu är det dags för benspark. Fy fan vad jag hatar det!

Kategorier
Triathlon

Tri mom 4 real

Nu så. Nu har triathlonmorsan för första gången slagit ihop alla discipliner och kört dom i ett svep. Kung man är.

IK Fyris kör lite triathlonträning tillsammans på onsdagar i Björklinge, vilket ju är bra så man kan se till att det finns cykelvakt på plats. Och så skapar det väl gemenskap och så är det väl såklart roligare att träna tillsammans. Har jag hört. Jag är ju inte riktigt där än, haha. Men vi åkte dit. Hade alla tillbehör med oss. Men jag var noga med att poängtera att jag vette fan om jag vill göra allt. Vi satsar på våtdräktsträning och så märker vi.

De flesta på plats, igår typ 10 pers, kör sprintdistans (750 m simning, 2 mil cykling och 5 km löpning). Men det som är det fina med dessa träningar är att alla gör precis det dom känner för. Så det gjorde vi (Henk var ju tvungen att hänga med mig och vara mitt moraliska stöd). När alla andra spurtat i vattnet, går jag och Henk i. Vi hade ingen planerad bana utan tänkte att jag bara skulle känna på vattnet. Det är ju trots allt bara andra gången för mig i våtdräkt och den första gången var ju inte precis skitangenäm… Vi plaskar runt, ömsom crawlar, ömsom bröstsimmar. Blev nog mestadels crawl och jag skrapade ihop ca 300 m. Bra ju!

Upp ur vattnet, och av med våtdräkt.

Alltså jag är ju inte jordens rörligaste i vanliga fall, i våtdräkt not so much either. Men den kom av och det utan hjälp. Sen på med cykelmundering. Note to self, ta inte dina allra tightaste strumpor, precis skitomöjligt att få på på halvblöta fötter. Men jag kom iväg!

Och det här var nog det värsta på hela loppet, haha. Att springa från växlingsområdet till plejset där jag fick kliva på cykeln. Skitjobbigt att springa i cykelskor. Att få komma upp på cykeln var en befrielse. Nu kör vi en mils vila sa jag. Haha. Jag har ju inte kommit till den här nivån där jag trycker på och kämpar så jag håller på att dö. Cyklingen gick smärtfritt, inga problem. Tillbaka. Av med hjälm och på med löparpjuck typ. Note to self, ta med en extra hårsnodd. Eftersom man blir pippi-stark av att träna triathlon så är risken stor att man sliter av den 😉

Så var det ”bara” löpning kvar. PåT ba. Springa kan jag. Men det var fasiken jobbigt i början. Jag tror mycket ligger i att benen liksom vill veva på efter att ha suttit på cykeln. Jag bestämde mig för att gå ner i tempo. Har man kommit så här långt, ville jag ju för sjuttsingen inte storkna och behöva gå. AND I DID IT.

Jag dammade av mitt första triathlon. Och det funkade. Jag behöver helt klart öva mer på simningen. Och växlingarna. Och tja, det allra mesta. Men jag har gjort det. Och det känns riktigt jäkla stort.