I triathlon ingår cykling. I min värld har jag tänkt: enkelt, plättlätt. Det är bara ut och mata mil i benen och öva på att inte tycka det är läskigt med farten.
Vilken käftsmäll det blev när jag, Linus och Henrik gav oss ut på min premiärtur för några veckor sedan. Efter inte ens 5 minuter gav jag upp. Det var precis skitläskigt och skitkallt. Det kändes som jag inte fick nåt grepp om bromsen, och det gjorde att det låste sig totalt för mig.
Nu har Henrik bytt bromsar fram, och idag gav vi oss ut på en tur. Och jäklar så mycket bättre det gick! Jag är ju fortfarande en total nybörjare. Men jag ser potentialen och jag vill till och med säga att det stundtals var riktigt nice. Jag är fortfarande långt ifrån bekväm med farter, så jag bromsar i nedförsbackar, men jag var faktiskt uppe i 30 km/h en gång när jag vågade trampa på lite. Totalt blev det en runda på lite drygt 18 km.
Efter rundan testade jag på att springa lite bara så skoj (600 m). Och jäklar vad knepigt det kändes i benen, men jäklar vad fort det gick, benen bara vevade på, haha. Men skitjobbigt förstås.
Summa summarum så känns det riktigt underbart att det gick så bra. Nu vill man ju nästan ut och cykla igen (undra om rumpan tycker detsamma imorgon ;-))