Så oskyldig

22 februari, 2010 at 19:40

Våra barn är väldigt lätta att få i säng, det har aldrig varit några problem. Det som däremot ibland kan gå mindre smidigt är det här med att faktiskt ta och sluta sina blå.

Idag somnade Linus på två röda, medan Maxen har haft myror i benen. Först kommer han upp och då är han snorig, den kör han några gånger, ungefär till han inser att nu har mamma och pappa verkligen tröttnat på den. Sen kommer han upp några gånger och har kissat. Och sen följer diverse andra ”bra” ursäkter.
Sen idag har han även legat still i sängen och pysslat runt med sitt, och det tycker jag är helt ok. Ett sätt att varva ner liksom. Men sen börjar det här att ropa på mamma och pappa. Täcket har åkt av, han ska ha dockan, dockan ska ha täcke osv osv. Tillslut lyssnar man ju si så där.

-Mamma…. Mamma… Mamma….

Efter ett tag går jag in.

-Här uppe e jag. Me Linusch.

Då har han klättrat upp i storebrors överslaf, mojsat sig förbi en sovandes Linus och där sitter han och ropar på sin mamma. Ja oftast kan man bara le åt dom små underbaringarna (förutom de gånger man sätter sig vid datorn och skriver en blocketannons då förstås…)